På första maj 2017 satt jag i Kajsaniemiparken i Helsingfors och intog en likvid brunsch på tillbörligt vis. Jag beundrade min frus kompis Pias fina Suunto-klocka, och bestämde mig för att skaffa en likadan. Hur det nu var så hade jag efter ett tag också en Personal Trainer, en kompis kompis som ville ha en övningsklient i det sista skedet av PT-utbildningen.
Det var här som mitt intresse för löpning återuppväcktes. I tonåren hörde jag till dem som valde bort sporten till förmån för musik (jo i Ekenäs var det så att man måste välja). Men gymnastikläraren i gymnasiet Kenneth Karlsson var såpass bra att han ändå fick denna basist att bege sig ut i löpspåret. Jag minns stoltheten när jag en dag klarade av att springa 15 kilometer från Ekenäs hem till Tenala (i jeansbyxor och promenadskor).
Tänk om jag en dag skulle springa maraton, tänkte jag då.
Basism och sport hör inte ihop trodde jag bestämt.
Under studieåren i Helsingfors blev löprundorna mera sporadiska, även om jag med värme i hjärtat minns ett lopp som jag var med om att ordna tillsammans med några studiekompisar. "Karaloppet" - från Tölö via Gräsviken till Drumsö och tillbaka via Lövö, Granö och Mejlans.
Åren gick och löpandet gick på sparlåga, periodvis mera och periodvis inget alls.
Men sedan att jag fick den där smartklockan och en bra start med PT:ns hjälp har löpandet hållit i sig. Mina favoriter är de långa länkarna, medan styrketräningen är något jag tvingar mig till med långa tänder. Efter några år av halvmaratonlopp (och faktiskt också ett ultramaraton i fjällmiljö: Höga Kusten Trail 43 km, som till hälften genomfördes gående) beslöt jag mig för att det var dags att testa på att löpa ett fullskaligt maraton.
Genomförda och uteblivna träningar :)
Jag hade på något sätt räknat veckorna fel inför loppet och insåg att jag bara hade 8 veckor på mig när jag trodde jag hade 12. Så jag googlade fram ett 8-veckorsprogram och satte igång. Till all lycka hade jag ändå en hel del kilometrar under bältet från vårmånaderna, så träningen gick smooth.
Eftersom jag bor norr om Karis och jobbade i Ekenäs passade det bra att utföra de veckovisa långpassen som arbetsresor. Problemet var att jag alltsomoftast inledde arbetsdagen klockan 5 på morgonen, vilket under mina spring-morgonar betydde väckning klockan 3 för att hinna med en portion mat och de 2 timmar och 15 minuter som den drygt 24 kilometer långa arbetsvägen från Sannäs till Ekenäs innebar.
Men jag gillade trots allt de här sommarmorgnarna nästan utan trafik när solen steg och skingrade morgondimman över åkrarna längs med stamväg 51. Sen tog jag rälsbussen tillbaka till Karis på eftermiddagen.
Race rapport!
Helsinki Marathon den 22 augusti - nu var det dags! Till all lycka var det mulet och rätt så svalt, kring 18 grader. Startskottet gick 8:45 på morgonen. Någon lätt regnskur föll under loppet. Jag gick ut med handbromsen på. Min kompis Carin som har sprungit många maratonlopp underströk vikten av att inte gå ut för hårt. Jag höll en takt på dryga 6 minuter per kilometer under den första tian.
Sen lät jag det rulla på, och kilometrarna rullade förbi. Takten låg kring 5:45 och allt kändes bra. Varje halvtimme åkte det in en energiknapp i truten, och vid varje vätskestation drack jag vatten. Det kändes nästan oförskämt bra. Men sen vid 33 kilometer slog väggen emot trots allt.
Dahlström analyserar loppet sekunderna efter målgången. Ungefär såhär beskrev jag stämningen för kompisarna Uge och Johanna som hejade på mig under de sista kritiska metrarna vid målrakan. Foto: Alexander Uggla.
Huvudet ville med kroppen var inte längre med på noterna, pulsen gick upp och farten gick ner. Jag försökte slänga in extra bränsle, och knäppte på ett avsnitt av Ted och Kaj-podden för att skingra tankarna. Ingenting hjälpte i mer än några hundra meter, men någon total hopplöshet infann sig inte heller.
Jag försökte koncentrera mig på att hålla löpsteget någotsånär i skick på mina stela ben, och 4 timmar, 17 minuter och 54 sekunder efter att jag passerat startlinjen lunkade jag i mål.
Borde jag ha gått ut ännu långsammare? Borde jag ha tränat ännu fler riktigt långa pass? Jo absolut. Men jag var nöjd ändå. En gammal dröm hade gått i uppfyllelse. Och aj että vad det smakade gott men en rejäl biff och en öl efteråt!