· journalistik

När man ber en tidigare journalist minnas sin karriär och plocka fram den nyhet som blev den största - eller personligen mest betydelsefulla, ja då kan man vara säker på att det finns en underhållande story på lut. Det var min tanke när jag i vintras presenterade min idé för min tidigare arbetsgivare Svenska Yle.

"Den största nyheten" är en audioserie där jag intervjuar tidigare journalister om den nyhet som blev den största eller personligen mest betydelsefulla under journalistkarriären. Ämnesvalet står de intervjuade för - och jag har kryddat intervjuerna med arkivklipp. Avsnittens sänds i Yle Vega under sommarveckorna - och man kan också lyssna på hela serien på Yle arenan

Vi hör om allt från 9/11-attackerna till Ilkka Kanervas avgång, om herrhockeyguldet -95 och en personligen ögonöppnande resa till Iran. Estoniakatastrofen, kuppförsöket i Vilnius och Nato-bombningarna i Jugoslavien finns också med - samt hur det gick till på den finländska arbetsmarknaden under den djupaste ekonomiska krisen under 1990-talets början. Allt detta berättat av de välkända journalister som var där när det hände - deras tankar, känslor och de beslut de gjorde när den riktigt stora nyheten inträffade.

En diskussion över generationsgränserna

Att diskutera över generationsgränserna journalister emellan har alltid fascinerat mig. Frågor som "vilken är den första nyhetshändelse du minns", "vilken är den största nyhetshändelse du minns" och "vilket är det mest spännande uppdrag du haft under karriären" får väldigt olika svar beroende på hur länge den man diskuterat med varit med i svängen. 

Jag minns många middagsdiskussioner av den typen med journalistlegenderna och mina goda vänner Kristina Wallendorff och Kristofer Gylling. Frid över deras minne.

Själv är jag född år 1981 och mitt tidigaste nyhetsminne är Tjernobylkatastrofen 1986, då jag var 5 år gammal. Jag förstod naturligtvis inte vad det handlade om - men jag minns att mamma sa att man inte fick plocka och äta blåbär på landet den sommaren. Jag minns också hur jag  samma år tittade på Kekkonens begravning i TV. Den största nyhet jag som journalist hittills personligen har varit med om att rapportera om var den tragiska skolskjutningen i Jokela 2007, dit jag var utsänd för Svenska Yles räkning. 

Min största nyhet: Jokela 2007

Som reporter, studiovärd och nyhetschef på Yle Vegas nyhetsredaktion har jag under åren 2005-2020 rapporterat om de flesta stora nyheter, men att sändas ut personligen till Jokela var något som särskilt har fastnat i minnet. Jag arbetade då som inrikesreporter på Aktuellt 17-redaktionen, som är en enhet inom Svenska Yles nyhetsredaktion. 

På den tiden hade Yle ett fysiskt klipparkiv. Var man intresserad av vad som skrivits i tidningar kring ett särskilt ämne kunde man bläddra i klipparkivets otaliga mappar med tidningsurklipp.  I rummet rådde absolut tystnad, och jag hade mobiltelefonen inställd på ljudlös. Jag läste på inför ett kommande reportage om vargar. Plötsligt störtade nyhetschefen Patrik Rosström in i klipparkivet - och i samma stund märkte jag att jag hade en massa missade samtal av honom på min tysta mobil. 

"Ta den här bandspelaren, hoppa i en taxi, jag ringer dig just och berättar vad det handlar om", sa Patte och jag rusade till en taxi som stod med motorn på tomgång ute på Yles parkeringsplats i Böle. Så åkte jag och Niklas Fagerström från TV-nytt i ilfart till skolan i Jokela i Tusby, varifrån vi sedan tillsammans med rapporterade hela dagen. 

Journalisterna fick naturligtvis hålla sig bakom polisens avspärrningar, och de fåordiga poliserna var av förståeliga skäl försiktiga med att ge uttalanden så länge skottdramat pågick. Jag hade inte ens en smarttelefon på den tiden, så det mesta av informationen fick jag faktiskt per telefon från centralredaktionen som hade tillgång till nyhetsbyråernas material. Men jag kunde rapportera om det jag såg, och jag minns hur skakade elever inlindade i filtar kom ut ur skolan, och hur polisens specialstyrkor gick in. Vid något skede kom också en förälder fram till oss journalister och ville bli intervjuad. 

Som journalist gällde det att hålla sig saklig och trovärdig. Att berätta allt vi vet om det hemska som hänt, utan att på minsta sätt överdramatisera. Åtminstone Sveriges och Norges radio ringde mig också under dagen, och jag medverkade i deras sändningar, utöver de timvisa rapporterna i Vega och X3M. På kvällen gick jag på polisens presskonferens innan jag återvände till Helsingfors. 

Väl tillbaka på centralredaktionen klippte jag ännu ihop några radioinslag för morgonsändningarna. Några kolleger hade samlats på öl på en krog i centrum, och jag gick där via på hemvägen. Klockan var säkert närmare midnatt. Det rådde en konstig stämning. Personligen var jag fullständigt utmattad, främst efter att ha uppehålligt en professionell ton hela dagen. Lättad men illa berörd. Först hemma hann känslorna i kapp, och jag kunde släppa journalistrollen och personligen sörja det hemska som hade hänt.

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OK