Den briljanta föreningen Swimrunners Finland bjöd sina medlemmar på ett lite annorlunda Halloweenfirande. I fredags var det nämligen dags för evenemanget "Swimrun by Night": 9 kilometer terränglöpning i mörker varvat med tre simsträckor i Noux 7-gradiga sjöar.
Jag hade inte lyckats locka med någon hugad bekant till evenemanget, så jag var en smula orolig över att jag skulle vara tvungen att ta mig igenom banan ensam. Det är inte alla som nappar på erbjudandet "Hej, vill du komma med och springa mörker-trail och simma en fredag kväll i slutet av oktober", och mina usual suspects var alla upptagna på annat håll.
Nåväl, jag klädde på mig våtdräkten, packade med swimrun-utrustningen (pullbouy, simglasögon och handpaddlar) och styrde kosan mot Noux medan dimman lade sig och skymningen föll. Med mig hade jag också en vattentät flytväska och dubbla badmössor och en termos med varmt te.
Jag var glad över att jag kompletterat swimrun-våtdräkten med neoprenhandskar och underarmsskydd. På fötterna kompressionsstrumpor och mina trotjänare Salomon Speedcross 4. En pannlampa var också en nödvändighet, men jag har ingen vattentät, så jag tänkte att jag får lov att simma Tarzan-crawl och hålla huvudet ovanför ytan så att min lampa inte skulle bli våt.
Dags för start!
Swimrun by Night var ingen tävling, utan folk startade i små grupper med jämna mellanrum. Lättad över att inte behöva springa (och framför allt simma) ensam slog jag följe med några andra modiga natt-swimrunnare, och vi begav oss i väg i lugn takt i den överraskande tekniska terrängen.
Hala rötter, klippor och sumpiga stigar gjorde att man fick hålla tungan rätt i mun och pannlampans ljuskägla fäst vid marken. Men någon risk för att tappa bort sig fanns inte - banan var väl märkt med reflexer i träden och i pinnar på makten.
Andedräkten fladdrade som ett moln över vattenytan
Det var mörkt och vått. När skogen stundvis öppnade sig lyste månen bakom dimslöjorna. Sjöarna låg spegelblankt svarta. Efter ett par kilometer var det dags för den första simetappen, ca 50 meter över en liten vik. Vi klättrade ner för klippan och klev i. Jag kände hur det kalla vattnet letade sig upp längs vaderna, men här var det inte läge att stå och känna efter.
Jag gled ut i det mörka vattnet, och höll blicken fäst vid reflexerna på klippan mitt emot. I pannlampans sked såg jag min andedräkt som ett moln över vattenytan framför mig. Plask plask plask.
Det var inte ens särskilt kallt. Våtdräkten kändes bra och under den korta simsträckan hann jag inte frysa. Och adrenalinet gjorde förstås sitt också. En vänlig campare som övernattade vid en brasa intill tog ett fotografi av mig mina lagkamrater innan vi fortsatte. Mera teknisk trail och lite sandväg mellan varven.
Gick pannlampan sönder mitt i sjön?
Nästa simsträcka var lite längre, kanske 100 meter. Jag plumsade i och vadade i vassen, tog två simtag och märkte att min pannlampa inte fungerade. Kan jag ha tappat den i vattnet? Min lagkamrat försäkrade att den nog sitter kvar på huvudet. Det fanns ingen möjlighet att kolla lampan mitt i sjön - men jag orienterade mig med hjälp av mina lagkamraters pannlampor. Efter att ha nått andra sidan konstaterade att lampan fungerade fint, jag hade bara stängt av den av misstag.
Så återstod ännu några kilometer trail innan vi nådde den sista korta simdistansen - från en strandklippa till bryggan vid Kattilajärvi, som också fungerade som målgång.
Vilken känsla det var att nå målet, det här loppet var något av det häftigaste jag varit med om i sportväg.
Swimrunners Finlands lilla portabla bastu stod varm, och det bjöds på plättar stekta över öppen eld. Vi kanske 20 swimrunners som hade tagit oss igenom banan lät oss väl smaka. Swimrunsäsongen 2020 är avslutad i stor stil - och redan nu ser jag fram emot alla de lopp jag skall delta i under nästa säsong. Vad jag är glad över att ha hittat den här sporten!