Lite ex tempore hade min fru Rose-Marie för ett tag sedan anmält oss båda till Nuuksio Night Trail. Det är ett 13 kilometers traillopp i ganska utmanande terräng, men det speciella är att det springs i mörkret.
Inför startskottet var vi båda en smula nervösa och konstaterade att det nog kunde ha tränats mera trail inför loppet. Jag har själv en benägenhet att alltid underskatta hur mycket tyngre det är att springa upp och ned för backar och kullar på små skogsstigar jämfört med de platta sand- och asfaltsvägar jag vanligtvis tränar på. Jag försökte uppskatta hur länge det här loppet skulle ta, men kom inte fram till något vettigt.
När startskottet gick 19.30 var det redan påtaglig skymning, och när vi kom in i skogen var det så gott som helt mörkt.
Löparnas pannlampor bildade en lång lysmask som ringlade sig mellan träden, över rötter, klippor och vattenpölar. Skönt att ha en ordentlig pannlampa! Trots att vi var sammanlagt 274 löpare dröjde det inte länge förrän man sprang för sig själv eller tillsammans med några få andra i den mörka skogen. Nervositeten var bortblåst, stämningen total.
Rutten var markerad med reflexband som var fästa i träden. Det gällde att hela tiden titta efter dem, samtidigt som man måste ha koll på att inte snubbla på rötter och stenar. Ibland tog stigen oväntade branta vändningar. Två gånger tappade jag tillfälligt bort mig (ena gången höll jag på att springa rakt ut i en sjö). En vattenpunkt fanns halvvägs längs vägen, och ytterligare två punkter med musik och hejande funktionärer, men mestadels var det bara skog. Tyst mörk skog, som doftade höst.
Jag försökte hålla pulsen i styr och inte gå ut för hårt. Strategin lyckades och jag plockade en del ryggar under andra halvan av loppet när jag satte i en högre växel. Särskilt minnesvärd var en rejäl stigning upp för en klippa i slutet av loppet. Jag och några andra löpare i närheten konstaterade unisont att man nog borde ha tagit några extra pass backträning trots allt.
Med tiden 1:35:21 placerade jag mig ganska exakt vid hälften av de deltagande männen. En placering jag är riktigt nöjd med. Och riktigt stolt är jag över Rose-Marie som med tiden 1:45:21 placerade sig i den snabbaste tredjedelen av kvinnorna! Härifrån känns det bra att gå vidare mot Sarvlax halvmaraton om några veckor.
En alkoholfri öl vid målområdet. Den vänliga funktionären gav mig två till ”for the road”. Och sen blev det sedvanlig hamburgare i Pickala på hemvägen.